Odi et amo, Wikileaks – jag kallar mig för "journalist"…

Odi et amo, jag hatar och jag älskar… Den seriösa delen av publicist-Sverige är tämligen enig och övertygad om Wikileaks såväl brist på publicistisk etik som subversiva syften. Och aldrig har väl någon individ som står misstänkt för någon form av sexbrott blivit så tydligt utpekad/uthängd som Julian Assange, trots att han inte är i närheten av att vara fälld för något brott i anslutning till sitt Sverige-besök i augusti. ”Korsfäst, korsfäst”, hörs ropen skalla.

Men – och här kommer min Utkantsundring – hur kommer det sig att efter det instinktiva och omedelbara begabbandet och kraven på korsfästning så har nu samma media dag efter dag ägnat sig åt att försöka sälja lösnummer genom att ur Wikileaks källa gräva upp den ena efter den andra eventuella ”affären”…? Har Urban Ahlin bett USA om hjälp för att ändra opinionsvindarna rörande Afghanistan i Sverige, hur mycket kände regeringen till om amerikansk övervakning av möjliga terrorister, och så vidare? Det saknas uppenbarligen inte uppslag.

Är det inte underbart ansvarslöst att först förbanna publiceringen för att i nästa sekund kasta sig över gottepåsen av ny information och spinna vidare? En smygande misstanke finns ju att en riktigt skicklig svensk journalistkår kanske själva borde ha klarat av att gräva fram underlag för journalistiska avslöjanden av klass rörande svenska förhållanden. Eller har svenska journalister kanske blivit lite lata, lite lättjefulla…?

Nu har ju Wikileaks – som inte ens i närheten har svenska förhållanden i fokus – lyckats servera den svenska pressen mängder av uppslag för yrkesjournalistik för lång tid framöver. Borde inte svensk media och svenska journalister antingen offentligt tacka Wikileaks för att de gjort det jobb som de själva inte klarat, eller åtminstone iaktta en klädsam tystnad angående Wikileaks existens?

/Utkanten