Läser den fantastiskt intressanta artikelserien i Dagens Nyheter angående det fria fallet för den svenska skolan, skriven av Maciej Zaremba. Samtidigt hör jag på radionyheterna att socialchefen Susanne Erixon i Vaxholm utanför Stockholm sagt upp sig efter ett år; hon bodde hela tiden i Göteborg och hade därför extremt dyra hotell- och flygräkningar samt över hundratusen kronor i övertidsersättning. Och följetongen med extrema löneavtal på Vattenfall fortsätter…
Finns det någon gemensam nämnare för ovanstående snapshots ur den svenska fataburen?
Absolut! I samtliga fall är det individer, människor, befattningshavare, makthavare i formell position att faktiskt välja att fatta de beslut som leder till de oönskade konsekvenserna. De hade kunna säga ”nej, ett sådant beslut vill jag inte vara med om att fatta, det strider mot min uppdragsgivares intressen”, ”nej, jag godkänner inte ett sådant avtal, och eftersom jag är chef så får det bli så”, ”jag tänker inte medverka i ett sådant beslut för jag tror det är ett dåligt beslut”, ”jag är medveten om att det är praxis, men jag anser det vara en dålig praxis och tänker därför säga nej”, ”jag står för mina värderingar, även om det kostar på en smula” osv. Ingen har tvingat dem att medverka i dessa processer. Vi bor ju faktiskt inte i Nordkorea, Libyen, Syrien, Burma eller liknande samhällen. Ingen i Sverige riskerar fängelse, tortyr eller bråd död för att stå på sig en smula, eller hur?
Så hur kommer det sig då att så många märkliga beslut eller ”icke-beslut” fattas i vårt avlånga land, är min Utkantsfundering?
Det finns en naturlag som säger att ett vakuum är dömt att uppfyllas. Och här någonstans ligger förklaringen. Varje gång en obehörig vikarie anlitats för att hålla lektion i skolan så finns det (minst) en beslutsfattare som har accepterat att det är OK med obehöriga lärare. Varje gång en socialchef har anställts till för skattebetalaren vansinniga villkor finns det en arbetsgivare som accepterat de stolliga villkoren. Varje gång en ledare inom Vattenfall har förhandlat fram ännu en smörig fallskärm så finns det en högre ledare som har gått med på avtalet. Det går inte att skylla på praxis, omständigheter eller ”härtill är jag nödd och tvungen”. Det är bara karaktärslösa försök att externalisera ansvarsfrågan, försök att lägga ansvaret utanför sig självt. Varje vakuum kommer att fyllas ut, och om en arbetsgivare lämnar vakuum i en löneförhandling så kommer det att fyllas ut av arbetstagaren.
Att beskärma sig över den eventuella moralen i detta är meningslöst. Moral är något relativt, och uppfattas olika av olika individer. Men varje beslut kan sägas vara en kraftmätning mellan parterna, och det är här som balansen över åren uppenbarligen förskjutits till ”fördel” för obehöriga lärare i skolan och vettlösa anställningsvillkor för chefer inom privat och offentlig sektor.
Maciej Zaremba visar detta oerhört väl i sin artikelserie om skolan. Hur yrkeskårer backat undan i tysthet, hur fackföreningar ”tittat bort” i utbyte mot pekuniära fördelar, hur tystnaden (läs vakuumet) brett ut sig så att den svagaste parten – eleven – till slut befinner sig i en skola vars förmåga att leverera är under all kritik.
Ett mantra som upprepats i oändlighet är att skolan skall utveckla elevernas självständiga och kritiska tänkande. Men hur trovärdigt är det att självständigt och kritiskt tänkande är eftersträvansvärt när det är så uppenbart att de som sjunger vakuumets lov, iakttar undfallenhetens konformism, helgar medlöperiets tystnad är just de individer som rör sig uppåt i samhällets maktpyramider…?
/Utkanten
