lördag 25 juni 2016

Javisst är det jobbigt när demokratin brister…!

Följer häpet den svenska diskursen kring Brexit: Den allmänna meningen bland etablerade politiker, journalister, ekonomer, näringslivare, kulturvetare, proffstyckare, fejsbookare tycks vara att 52 % avbritterna har röstat ”fel”. Därefter radas alla goda argument för att stanna kvar upp som bevis för hur fel exit-röstarna har i sakfrågorna. Till sist avrundas och paketeras analysen med att mer eller mindre inlindat påstå att nej-röstarna bekänner sig mer eller mindre aktivt till främlingsfientliga krafter, typ UKIP. Och som bevis för detta påstående framhålls att UKIP, Jimmie Åkesson, Le Pen etc jublar över valresultatet.

När vi 1994 röstade i Sverige 1994 om vi skulle gå med i EU så röstade 52 % ”Ja”. Det är exakt samma siffra som häromdagen röstade ”Nej” i Storbritannien. Jag minns definitivt inte att eftervalsdebatten 1994 i stort sett var enig om att svenskarna röstat ”fel”, och att valutslaget moraliskt egentligen var något annat, typ ett carte blanche för de mest råbarkade anarkokapitalisterna eller något annat påhitt? Inte heller minns jag att valutslaget allmänt betraktades som splittrande för nationen.

Så min Utkantsfundering är varför de som ogillar valresultatet yttrar sig så förklenande om valutgången? Alldeles oavsett vad som tycks om den sida som vunnit i Storbritannien så är det ju ett väldigt jämnt valutslag. I praktiken är det nästan dött lopp, precis som i Sverige 1994. Därför bör valutslaget hanteras med yttersta försiktighet, och med mesta möjliga respekt för den mycket stora minoriteten (läs halva befolkningen). Åsiktsdimensionerna är väldigt komplexa; stad mot landsbygd, ung mot gammal, skottar mot engelsmän, nationalism mot internationalism, ”folket mot eliten” osv. Men just (det svenska?) förhållningssättet att det bara finns ett ”fel” och ett ”rätt” snarare än argument för och emot bekymrar mig. Och det föder och göder min känsla av att det är just denna överlägsna attityd hos de som tycker ”rätt” som haft avgörande betydelse för de 52 % som nu röstat ut britterna ur EU (det är faktiskt 17 420 742 stycken som röstat på det viset, btw). Ju mer förutbestämd och ostoppbar en väg upplevs vara, ju mer börjar det gnaga och skava hos medborgare i vår del av världen. Vi är ju som bekant uppfyllda av en stark vilja av att kunna påverka vårt öde, och det är detta som historiskt varit en bärande del av vår framgång.

Javisst är det jobbigt med demokrati, men jag tycker att det är det i särklass bästa styrelseskick vi har. Och demokratins innersta väsen bygger på respekten för de som inte tycker som jag, dvs respekten för såväl ett valutslag som människorna bakom valutslaget. Har man problem med detta så finns det länder med andra styrelseskick, t ex Nordkorea eller Saudiarabien. De har mångårig erfarenhet av att förhåna, förtrycka och förtrampa de som tycker fel.

torsdag 15 november 2012

När det brister i knoppen!

I dagens DN beskrivs med utmärkt tydlighet vilka obehagliga strömningar som de facto genomsyrar Sverigedemokraterna. Ledaren avslutas med meningen ”Filmen från fyllebråket är ett porträtt av Sverigedemokraternas rätta ansikte”, vilket mycket väl sammanfattar det som är så oerhört viktigt att vi aldrig glömmer bort. Åkesson jobbar ju stenhårt på att städa bort icke rumsrena beteenden, men partikamraternas ageranden visar med all önskvärd tydlighet att dynga alltid kommer att lukta dynga, hur mycket parfym man än skvätter i rummet. Förhoppningen är att ett ytligt mediesamhälle och en skicklig kommunikation ändå aldrig lyckas skvätta så mycket parfym att dynglukten helt försvinner.

Nyckeln till att dynglukten fortsätter att vara påtaglig är naturligtvis transparens! Hur Expressen fick tag på Kent Ekeroths (SDs rättspolitiske talesperson, sic) film vet jag inte, att de fick tag på den var däremot viktigt. Vetskapen om att allmänheten en dag kommer att få reda på fakta i målet borde naturligtvis lett till att Ekeroth raderat filmen blixtsnabbt, men kanske behöll han filmen just för att allmänheten en dag skulle få reda på fakta…? I den potentiellt hotfulla omvärld som en (SD-)politiker lever i finns det kanske ett rationellt behov av att ha hållhakar även på sina närmaste kamrater? Hur som helst, filmen sparades och sipprade så småningom ut till allmänheten. Det är sannolikt ännu mer på gång.

Det har ju i Sverige funnits en lång och ganska besynnerlig diskussion huruvida de mer etablerade partierna ens skall nedlåta sig till att behandla SD som en likvärdig partner. De två huvudstrategierna har varit att antingen tiga ihjäl SD eller att med intellektuella faktabaserade argument överbevisa SDs väljare om hur fel de har. Ingenting har givetvis fungerat.

Min Utkantsfundering är om inte en enda privat amatörmobilfilm och en kvällstidning har gjort detta jobb oerhört mycket effektivare. De människor som väljer SD för att de är genuint bekymrade för de utmaningar en ändrad befolkningsstruktur innebär, och som inte hittar svaren hos de mer etablerade partierna, har nog idag betydligt svårare att vara i samma rum som SD-grobianerna Almqvist, Ekeroth och Westling. Dynglukten sätter sig ju fast även på omgivningen…

/Utkanten

onsdag 8 juni 2011

Vems gurkburk?

Det är en sak jag inte begriper. Om den tyska regeringen - dessutom felaktigt - utpekar spanska grönsaksodlare för att vara källan till EHEC-utbrottet, varför är det då en EU-angelägenhet att kompensera dessa odlare för sitt ekonomiska lidande? Det naturliga vore väl att det är den tyska staten som får ta konsekvenserna av sitt eget misstag. Det var ju deras eget initiativ - inte EUs. Nu fördelas ju elegant tyskarnas moraliska ansvar för förlusterna ut över samtliga EU-medlemmar.
Snabbheten med vilken jordbruksministrarna inom EU enades om att dela ut (andras) pengar är ju annars imponerande. Fanns det månne ett skriande behov någonstans att vinna popularitetspoäng...?

onsdag 13 april 2011

Svenska ledare har abdikerat!

Läser den fantastiskt intressanta artikelserien i Dagens Nyheter angående det fria fallet för den svenska skolan, skriven av Maciej Zaremba. Samtidigt hör jag på radionyheterna att socialchefen Susanne Erixon i Vaxholm utanför Stockholm sagt upp sig efter ett år; hon bodde hela tiden i Göteborg och hade därför extremt dyra hotell- och flygräkningar samt över hundratusen kronor i övertidsersättning. Och följetongen med extrema löneavtal på Vattenfall fortsätter…

Finns det någon gemensam nämnare för ovanstående snapshots ur den svenska fataburen?
Absolut! I samtliga fall är det individer, människor, befattningshavare, makthavare i formell position att faktiskt välja att fatta de beslut som leder till de oönskade konsekvenserna. De hade kunna säga ”nej, ett sådant beslut vill jag inte vara med om att fatta, det strider mot min uppdragsgivares intressen”, ”nej, jag godkänner inte ett sådant avtal, och eftersom jag är chef så får det bli så”, ”jag tänker inte medverka i ett sådant beslut för jag tror det är ett dåligt beslut”, ”jag är medveten om att det är praxis, men jag anser det vara en dålig praxis och tänker därför säga nej”, ”jag står för mina värderingar, även om det kostar på en smula” osv. Ingen har tvingat dem att medverka i dessa processer. Vi bor ju faktiskt inte i Nordkorea, Libyen, Syrien, Burma eller liknande samhällen. Ingen i Sverige riskerar fängelse, tortyr eller bråd död för att stå på sig en smula, eller hur?

Så hur kommer det sig då att så många märkliga beslut eller ”icke-beslut” fattas i vårt avlånga land, är min Utkantsfundering?
Det finns en naturlag som säger att ett vakuum är dömt att uppfyllas. Och här någonstans ligger förklaringen. Varje gång en obehörig vikarie anlitats för att hålla lektion i skolan så finns det (minst) en beslutsfattare som har accepterat att det är OK med obehöriga lärare. Varje gång en socialchef har anställts till för skattebetalaren vansinniga villkor finns det en arbetsgivare som accepterat de stolliga villkoren. Varje gång en ledare inom Vattenfall har förhandlat fram ännu en smörig fallskärm så finns det en högre ledare som har gått med på avtalet. Det går inte att skylla på praxis, omständigheter eller ”härtill är jag nödd och tvungen”. Det är bara karaktärslösa försök att externalisera ansvarsfrågan, försök att lägga ansvaret utanför sig självt. Varje vakuum kommer att fyllas ut, och om en arbetsgivare lämnar vakuum i en löneförhandling så kommer det att fyllas ut av arbetstagaren.

Att beskärma sig över den eventuella moralen i detta är meningslöst. Moral är något relativt, och uppfattas olika av olika individer. Men varje beslut kan sägas vara en kraftmätning mellan parterna, och det är här som balansen över åren uppenbarligen förskjutits till ”fördel” för obehöriga lärare i skolan och vettlösa anställningsvillkor för chefer inom privat och offentlig sektor.

Maciej Zaremba visar detta oerhört väl i sin artikelserie om skolan. Hur yrkeskårer backat undan i tysthet, hur fackföreningar ”tittat bort” i utbyte mot pekuniära fördelar, hur tystnaden (läs vakuumet) brett ut sig så att den svagaste parten – eleven – till slut befinner sig i en skola vars förmåga att leverera är under all kritik.

Ett mantra som upprepats i oändlighet är att skolan skall utveckla elevernas självständiga och kritiska tänkande. Men hur trovärdigt är det att självständigt och kritiskt tänkande är eftersträvansvärt när det är så uppenbart att de som sjunger vakuumets lov, iakttar undfallenhetens konformism, helgar medlöperiets tystnad är just de individer som rör sig uppåt i samhällets maktpyramider…?


/Utkanten

söndag 13 mars 2011

Juholt – ett blanksteg i textmassan

Så har det hänt igen! Peter Wolodarski skriver i dagens DN att ingen riktigt vet vad Håkan Juholt tycker, annat än möjligen i försvarspolitiska frågor. Om det är något som de samlade kommentarerna från vänster till höger, från lågt till högt, är överens om så är det att just ingen riktigt vet vad Håkan Juholt tycker om någonting.

Juholt har suttit i riksdagen sedan 1994, dvs 17 år! Sjutton år, smaka på den! Min Utkantsfundering – denna gång aningen mer frustrerad än tidigare - är då följande: Hur är det möjligt för Juholt att tillbringa 17 år som riksdagsman i Sveriges riksdag utan att någon i ens omgivning har en aning om vad han tycker om någonting, utan att lämna ett enda avtryck, utan att stå för någonting?

Så här står det på riksdagens hemsida: ”… all offentlig makt utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare… Vart fjärde år är det val till riksdagen och då ska medborgarna utse 349 riksdagsledamöter. De ska representera människorna i Sverige och ledamöterna ska se till att folkets vilja genomsyrar besluten som riksdagen fattar.”
Detta är ju viktiga saker, eller hur? Uppdraget som riksdagsledamot är ju det yttersta barret på demokratins fura. Där ska man väl inte kunna gömma sig för medborgarna i anonymitetens och intighetens skugga?

Väg ovanstående citat mot det faktum att Håkan Juholt uppenbarligen har tillbringat 17 år på denna arbetsplats utan att någon ens i efterhand lyckas beslå honom med en tydlig uppfattning i en enda fråga. Och som om inte detta var illa nog, denna frånvaro av egna uppfattningar är dessutom den egenskap som gjort honom mest lämpad till det viktiga uppdraget att leda Sveriges största parti. Tala om uppochnervända världen…

Är det någon av mina läsare som kan upplysa mig om en arbetsplats, utöver riksdagen, där det är en merit att ha tillbringat 17 år utan att någon ens vet vad man åstadkommit, tänkt, berört, överfört? Tänk er in i att motsvarande kvalitetskrav ställdes på t ex en lärare, en sjuksköterska, en pilot, en sopgubbe, en fotbollstränare, en butiksanställd, en korvgubbe, en fönsterputsare.

Min Utkantstanke är att det egentliga enda krav man kan ställa på en riksdagsledamot är att han/hon har åsikter; det är väl det som är grunden för en politikers uppdrag, och drivkraften i hela engagemanget…?

Nu kommer med säkerhet Juholt tapetsera sig själv med åsikter vad det lider, han är ju så illa tvungen. Men om han behöver 17 år på sig att välja tapet, hur stort förtroende och ledarskap utstrålar detta. Avsaknaden av inre kompass och mänsklig resning är total.

Och ibland hör jag politiker som undrar varför folk vänder den politiska beslutsprocessen ryggen. Ack, hur nära ligger ändå svaret på den frågan…

/Utkanten

onsdag 23 februari 2011

Titanic(s) kapten


Oj, oj, oj! Läste i dagens DN med stigande blandning av förvåning och sorgmod hur kampen om partiledarposten inom socialdemokraterna går vidare (”Slutspurt i slaget om S”). Distrikten har nu lämnat sina kandidatförslag, och nästa steg är att valberedningen skall vaska fram ett guldkorn. Trodde jag…

Läs och begrunda vad artikelförfattarna skriver: ”Valberedningen skall i första steget ta fram ett förslag till partiledare. Men sannolikt kommer ett större maktpussel att läggas. Inom S finns en klassisk konflikt mellan vänster och höger, men också flera geografiska grupperingar. De falanger som inte får sin favoritkandidat som partiledare måste få något i utbyte, exempelvis platser i partiets verkställande utskott (VU). Flera distriktsordförande bekräftar att man redan diskuterar andra tunga poster utöver partiledarjobbet.”

Fantastiskt, eller hur! Titanic har gått på ett isberg och läcker som ett såll. Passagerarna gör strömhopp överbord, såväl åt styrbord som babord, och en och annan lägre rankad besättningsman följer efter. Och vad gör de högsta befälen? Jo, de sitter i värmen i restaurangen och letar rättvisa principer för hur man inbördes skall dela på återstoden av barskåpet…!

Är inte besättningens uppgift att lyssna på passagerarnas önskemål och behov, och att sedan tillgodose dessa behov i så hög grad som möjligt inom ramen för vad som är möjligt givet omständigheterna?

Jag vet inte hur många gånger jag hört en (socialdemokratisk) politiker förklara usla väljarresultat med påståendet att ”vi har inte nått ut med vårt budskap”. Denna rekryteringsprocess visar med all önskvärd tydlighet att det socialdemokratiska problemet är det totalt omvända – budskapet har inte nått in. Partiapparaten förefaller vara oförmögen att i själen absorbera att väljarna/medlemmarna har skickat ett mycket tydligt budskap. Damberg, Eneroth, Östros, Österberg, i min värld representerar de alla just de reflexartade beteendemönster som ledde rakt in i isberget. Tror någon på fullt allvar att någon av dessa slutkandidater skall kunna täta Titanics läckor, styra säkert till hamn och locka nya passagerare ombord för en trevlig sjöresa…?

Här kommer min utkantsfundering: Vad sägs om att i stället ge upp gamla föråldrade ambitioner om att vara det i valmanskåren dominerande partiet och helt enkelt klyva partiet i två själsligt friska delar. En del får troppa av vänsterut, flörtandes med Ohlys gastar. Den andra delen får promenera högerut med oblyga blickar mot Maud och språkrör…

/Utkanten

söndag 16 januari 2011

Bo och Olle - extremt sansade...

Just nu pågår i det offentliga Sverige en besynnerlig tävlan i vem som är mest sansad i frågan om islamofobi, främlingsfientlighet, invandring och terrorism. Ett av de senare tillskotten är integrationsminister Erik Ullenhags långa artikel i DN (”Svenska muslimer får inte skuldbeläggas som grupp”, 2011-01-13), i vilken han konkret meddelar oss medborgare att han skall träffa några ”företrädare för det muslimska Sverige”. I övrigt upprepar han ett stort antal gånger med olika beskrivningar det synnerligen självklara faktum att det är skillnad på radikala islamister och den absoluta majoriteten muslimer.

Jag kommer att tänka på en (rolig?) historia från min barndom som lydde: ”Bo och Olle tävlade om vem som kunde luta sig längst ut genom ett fönster. Plötsligt vann Bo…”

Vad är det för poäng i att integrationsministern berättar för oss att alla inte är dumma bara för att en är dum? Eller att självmordsbombaren i Stockholm attackerade ”vårt öppna, toleranta och demokratiska samhälle”. Min absoluta tro är att detta begriper vilken medborgare som helst, det är att slå in öppna dörrar.

Den bra mycket knepigare frågeställningen är hur vi inom vårt samhälle skall hantera det trista faktumet att intoleransen mellan grupper av individer i alla riktningar blir alltmer tydlig och hätsk. Det är som om vi befinner oss på ett sluttande plan, där alla rörelser hur godhjärtade de än är för oss allt längre ner mot avgrunden. Försöken att tiga ihjäl Sverigedemokraterna har misslyckats, försöken att hantera dem som respektabla aktörer på den demokratiska marknaden har inte heller varit speciellt framgångsrika.

Är det kanske så att en stigande andel av befolkningen helt enkelt är genuint misstänksam gentemot människor utanför sin egen upplevda identitet? Och att detta inte bara är en reaktion på misslyckad integration, miljonprogram, skämtteckningar, bristande kunskap eller andra politiskt korrekta förklaringsmodeller?

I dag hade Karin Bojs en mycket intressant vetenskapskrönika i Dagens Nyheter. Ett holländskt forskarlag knutet till Amsterdams universitet har forskat kring hormonet oxytocin, där det sedan tidigare är väl känt att högre halter av hormonet ökar känslan av tillit, förtroende och samhörighet inom en grupp. I försök har forskarna nu visat att högre halter även kan förstärka s k etnocentrism. Hormonet tycks öka risken för aggressivitet riktad mot individer utanför samma grupp. Myntets baksida, m a o…

Antag att vi hittar viktiga förklaringar till ökande misstänksamhet gentemot individer utanför vår egen grupp i extremt djupt liggande biokemiska faktorer, vad gör vi med den insikten?

Kanske ligger då lösningen till ett mer inkluderande och mindre misstänksamt samhälle i hur vi definierar vår egen grupp? Tänk tanken ”jag känner tillhörighet till gruppen demokrater, och därför har jag förtroende för alla de som ingår i den gruppen, oavsett hudfärg på deras föräldrar, namn på deras gudar, bostadsplats på jorden, mat i deras grytor…” Eller ”jag känner tillhörighet till gruppen stockholmare, och därför har jag förtroende för de som bor i såväl Botkyrka som Djursholm, såväl Tumba som Täby…”. Eller varför inte ”jag känner tillhörighet till gruppen anständiga människor, och därför har jag förtroende för de som aldrig slåss”.

Sorteringslogiken – de som faller innanför respektive utanför min grupp - blir plötsligt helt enkelt lite annorlunda. Du kanske hittar gemensamma värden och gemensamma gruppmedlemmar i för dig viktigare dimensioner än de mest påtagliga, ytliga och enklaste?


/Utkanten