onsdag 8 juni 2011

Vems gurkburk?

Det är en sak jag inte begriper. Om den tyska regeringen - dessutom felaktigt - utpekar spanska grönsaksodlare för att vara källan till EHEC-utbrottet, varför är det då en EU-angelägenhet att kompensera dessa odlare för sitt ekonomiska lidande? Det naturliga vore väl att det är den tyska staten som får ta konsekvenserna av sitt eget misstag. Det var ju deras eget initiativ - inte EUs. Nu fördelas ju elegant tyskarnas moraliska ansvar för förlusterna ut över samtliga EU-medlemmar.
Snabbheten med vilken jordbruksministrarna inom EU enades om att dela ut (andras) pengar är ju annars imponerande. Fanns det månne ett skriande behov någonstans att vinna popularitetspoäng...?

onsdag 13 april 2011

Svenska ledare har abdikerat!

Läser den fantastiskt intressanta artikelserien i Dagens Nyheter angående det fria fallet för den svenska skolan, skriven av Maciej Zaremba. Samtidigt hör jag på radionyheterna att socialchefen Susanne Erixon i Vaxholm utanför Stockholm sagt upp sig efter ett år; hon bodde hela tiden i Göteborg och hade därför extremt dyra hotell- och flygräkningar samt över hundratusen kronor i övertidsersättning. Och följetongen med extrema löneavtal på Vattenfall fortsätter…

Finns det någon gemensam nämnare för ovanstående snapshots ur den svenska fataburen?
Absolut! I samtliga fall är det individer, människor, befattningshavare, makthavare i formell position att faktiskt välja att fatta de beslut som leder till de oönskade konsekvenserna. De hade kunna säga ”nej, ett sådant beslut vill jag inte vara med om att fatta, det strider mot min uppdragsgivares intressen”, ”nej, jag godkänner inte ett sådant avtal, och eftersom jag är chef så får det bli så”, ”jag tänker inte medverka i ett sådant beslut för jag tror det är ett dåligt beslut”, ”jag är medveten om att det är praxis, men jag anser det vara en dålig praxis och tänker därför säga nej”, ”jag står för mina värderingar, även om det kostar på en smula” osv. Ingen har tvingat dem att medverka i dessa processer. Vi bor ju faktiskt inte i Nordkorea, Libyen, Syrien, Burma eller liknande samhällen. Ingen i Sverige riskerar fängelse, tortyr eller bråd död för att stå på sig en smula, eller hur?

Så hur kommer det sig då att så många märkliga beslut eller ”icke-beslut” fattas i vårt avlånga land, är min Utkantsfundering?
Det finns en naturlag som säger att ett vakuum är dömt att uppfyllas. Och här någonstans ligger förklaringen. Varje gång en obehörig vikarie anlitats för att hålla lektion i skolan så finns det (minst) en beslutsfattare som har accepterat att det är OK med obehöriga lärare. Varje gång en socialchef har anställts till för skattebetalaren vansinniga villkor finns det en arbetsgivare som accepterat de stolliga villkoren. Varje gång en ledare inom Vattenfall har förhandlat fram ännu en smörig fallskärm så finns det en högre ledare som har gått med på avtalet. Det går inte att skylla på praxis, omständigheter eller ”härtill är jag nödd och tvungen”. Det är bara karaktärslösa försök att externalisera ansvarsfrågan, försök att lägga ansvaret utanför sig självt. Varje vakuum kommer att fyllas ut, och om en arbetsgivare lämnar vakuum i en löneförhandling så kommer det att fyllas ut av arbetstagaren.

Att beskärma sig över den eventuella moralen i detta är meningslöst. Moral är något relativt, och uppfattas olika av olika individer. Men varje beslut kan sägas vara en kraftmätning mellan parterna, och det är här som balansen över åren uppenbarligen förskjutits till ”fördel” för obehöriga lärare i skolan och vettlösa anställningsvillkor för chefer inom privat och offentlig sektor.

Maciej Zaremba visar detta oerhört väl i sin artikelserie om skolan. Hur yrkeskårer backat undan i tysthet, hur fackföreningar ”tittat bort” i utbyte mot pekuniära fördelar, hur tystnaden (läs vakuumet) brett ut sig så att den svagaste parten – eleven – till slut befinner sig i en skola vars förmåga att leverera är under all kritik.

Ett mantra som upprepats i oändlighet är att skolan skall utveckla elevernas självständiga och kritiska tänkande. Men hur trovärdigt är det att självständigt och kritiskt tänkande är eftersträvansvärt när det är så uppenbart att de som sjunger vakuumets lov, iakttar undfallenhetens konformism, helgar medlöperiets tystnad är just de individer som rör sig uppåt i samhällets maktpyramider…?


/Utkanten

söndag 13 mars 2011

Juholt – ett blanksteg i textmassan

Så har det hänt igen! Peter Wolodarski skriver i dagens DN att ingen riktigt vet vad Håkan Juholt tycker, annat än möjligen i försvarspolitiska frågor. Om det är något som de samlade kommentarerna från vänster till höger, från lågt till högt, är överens om så är det att just ingen riktigt vet vad Håkan Juholt tycker om någonting.

Juholt har suttit i riksdagen sedan 1994, dvs 17 år! Sjutton år, smaka på den! Min Utkantsfundering – denna gång aningen mer frustrerad än tidigare - är då följande: Hur är det möjligt för Juholt att tillbringa 17 år som riksdagsman i Sveriges riksdag utan att någon i ens omgivning har en aning om vad han tycker om någonting, utan att lämna ett enda avtryck, utan att stå för någonting?

Så här står det på riksdagens hemsida: ”… all offentlig makt utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare… Vart fjärde år är det val till riksdagen och då ska medborgarna utse 349 riksdagsledamöter. De ska representera människorna i Sverige och ledamöterna ska se till att folkets vilja genomsyrar besluten som riksdagen fattar.”
Detta är ju viktiga saker, eller hur? Uppdraget som riksdagsledamot är ju det yttersta barret på demokratins fura. Där ska man väl inte kunna gömma sig för medborgarna i anonymitetens och intighetens skugga?

Väg ovanstående citat mot det faktum att Håkan Juholt uppenbarligen har tillbringat 17 år på denna arbetsplats utan att någon ens i efterhand lyckas beslå honom med en tydlig uppfattning i en enda fråga. Och som om inte detta var illa nog, denna frånvaro av egna uppfattningar är dessutom den egenskap som gjort honom mest lämpad till det viktiga uppdraget att leda Sveriges största parti. Tala om uppochnervända världen…

Är det någon av mina läsare som kan upplysa mig om en arbetsplats, utöver riksdagen, där det är en merit att ha tillbringat 17 år utan att någon ens vet vad man åstadkommit, tänkt, berört, överfört? Tänk er in i att motsvarande kvalitetskrav ställdes på t ex en lärare, en sjuksköterska, en pilot, en sopgubbe, en fotbollstränare, en butiksanställd, en korvgubbe, en fönsterputsare.

Min Utkantstanke är att det egentliga enda krav man kan ställa på en riksdagsledamot är att han/hon har åsikter; det är väl det som är grunden för en politikers uppdrag, och drivkraften i hela engagemanget…?

Nu kommer med säkerhet Juholt tapetsera sig själv med åsikter vad det lider, han är ju så illa tvungen. Men om han behöver 17 år på sig att välja tapet, hur stort förtroende och ledarskap utstrålar detta. Avsaknaden av inre kompass och mänsklig resning är total.

Och ibland hör jag politiker som undrar varför folk vänder den politiska beslutsprocessen ryggen. Ack, hur nära ligger ändå svaret på den frågan…

/Utkanten

onsdag 23 februari 2011

Titanic(s) kapten


Oj, oj, oj! Läste i dagens DN med stigande blandning av förvåning och sorgmod hur kampen om partiledarposten inom socialdemokraterna går vidare (”Slutspurt i slaget om S”). Distrikten har nu lämnat sina kandidatförslag, och nästa steg är att valberedningen skall vaska fram ett guldkorn. Trodde jag…

Läs och begrunda vad artikelförfattarna skriver: ”Valberedningen skall i första steget ta fram ett förslag till partiledare. Men sannolikt kommer ett större maktpussel att läggas. Inom S finns en klassisk konflikt mellan vänster och höger, men också flera geografiska grupperingar. De falanger som inte får sin favoritkandidat som partiledare måste få något i utbyte, exempelvis platser i partiets verkställande utskott (VU). Flera distriktsordförande bekräftar att man redan diskuterar andra tunga poster utöver partiledarjobbet.”

Fantastiskt, eller hur! Titanic har gått på ett isberg och läcker som ett såll. Passagerarna gör strömhopp överbord, såväl åt styrbord som babord, och en och annan lägre rankad besättningsman följer efter. Och vad gör de högsta befälen? Jo, de sitter i värmen i restaurangen och letar rättvisa principer för hur man inbördes skall dela på återstoden av barskåpet…!

Är inte besättningens uppgift att lyssna på passagerarnas önskemål och behov, och att sedan tillgodose dessa behov i så hög grad som möjligt inom ramen för vad som är möjligt givet omständigheterna?

Jag vet inte hur många gånger jag hört en (socialdemokratisk) politiker förklara usla väljarresultat med påståendet att ”vi har inte nått ut med vårt budskap”. Denna rekryteringsprocess visar med all önskvärd tydlighet att det socialdemokratiska problemet är det totalt omvända – budskapet har inte nått in. Partiapparaten förefaller vara oförmögen att i själen absorbera att väljarna/medlemmarna har skickat ett mycket tydligt budskap. Damberg, Eneroth, Östros, Österberg, i min värld representerar de alla just de reflexartade beteendemönster som ledde rakt in i isberget. Tror någon på fullt allvar att någon av dessa slutkandidater skall kunna täta Titanics läckor, styra säkert till hamn och locka nya passagerare ombord för en trevlig sjöresa…?

Här kommer min utkantsfundering: Vad sägs om att i stället ge upp gamla föråldrade ambitioner om att vara det i valmanskåren dominerande partiet och helt enkelt klyva partiet i två själsligt friska delar. En del får troppa av vänsterut, flörtandes med Ohlys gastar. Den andra delen får promenera högerut med oblyga blickar mot Maud och språkrör…

/Utkanten

söndag 16 januari 2011

Bo och Olle - extremt sansade...

Just nu pågår i det offentliga Sverige en besynnerlig tävlan i vem som är mest sansad i frågan om islamofobi, främlingsfientlighet, invandring och terrorism. Ett av de senare tillskotten är integrationsminister Erik Ullenhags långa artikel i DN (”Svenska muslimer får inte skuldbeläggas som grupp”, 2011-01-13), i vilken han konkret meddelar oss medborgare att han skall träffa några ”företrädare för det muslimska Sverige”. I övrigt upprepar han ett stort antal gånger med olika beskrivningar det synnerligen självklara faktum att det är skillnad på radikala islamister och den absoluta majoriteten muslimer.

Jag kommer att tänka på en (rolig?) historia från min barndom som lydde: ”Bo och Olle tävlade om vem som kunde luta sig längst ut genom ett fönster. Plötsligt vann Bo…”

Vad är det för poäng i att integrationsministern berättar för oss att alla inte är dumma bara för att en är dum? Eller att självmordsbombaren i Stockholm attackerade ”vårt öppna, toleranta och demokratiska samhälle”. Min absoluta tro är att detta begriper vilken medborgare som helst, det är att slå in öppna dörrar.

Den bra mycket knepigare frågeställningen är hur vi inom vårt samhälle skall hantera det trista faktumet att intoleransen mellan grupper av individer i alla riktningar blir alltmer tydlig och hätsk. Det är som om vi befinner oss på ett sluttande plan, där alla rörelser hur godhjärtade de än är för oss allt längre ner mot avgrunden. Försöken att tiga ihjäl Sverigedemokraterna har misslyckats, försöken att hantera dem som respektabla aktörer på den demokratiska marknaden har inte heller varit speciellt framgångsrika.

Är det kanske så att en stigande andel av befolkningen helt enkelt är genuint misstänksam gentemot människor utanför sin egen upplevda identitet? Och att detta inte bara är en reaktion på misslyckad integration, miljonprogram, skämtteckningar, bristande kunskap eller andra politiskt korrekta förklaringsmodeller?

I dag hade Karin Bojs en mycket intressant vetenskapskrönika i Dagens Nyheter. Ett holländskt forskarlag knutet till Amsterdams universitet har forskat kring hormonet oxytocin, där det sedan tidigare är väl känt att högre halter av hormonet ökar känslan av tillit, förtroende och samhörighet inom en grupp. I försök har forskarna nu visat att högre halter även kan förstärka s k etnocentrism. Hormonet tycks öka risken för aggressivitet riktad mot individer utanför samma grupp. Myntets baksida, m a o…

Antag att vi hittar viktiga förklaringar till ökande misstänksamhet gentemot individer utanför vår egen grupp i extremt djupt liggande biokemiska faktorer, vad gör vi med den insikten?

Kanske ligger då lösningen till ett mer inkluderande och mindre misstänksamt samhälle i hur vi definierar vår egen grupp? Tänk tanken ”jag känner tillhörighet till gruppen demokrater, och därför har jag förtroende för alla de som ingår i den gruppen, oavsett hudfärg på deras föräldrar, namn på deras gudar, bostadsplats på jorden, mat i deras grytor…” Eller ”jag känner tillhörighet till gruppen stockholmare, och därför har jag förtroende för de som bor i såväl Botkyrka som Djursholm, såväl Tumba som Täby…”. Eller varför inte ”jag känner tillhörighet till gruppen anständiga människor, och därför har jag förtroende för de som aldrig slåss”.

Sorteringslogiken – de som faller innanför respektive utanför min grupp - blir plötsligt helt enkelt lite annorlunda. Du kanske hittar gemensamma värden och gemensamma gruppmedlemmar i för dig viktigare dimensioner än de mest påtagliga, ytliga och enklaste?


/Utkanten

söndag 2 januari 2011

Dumskallarnas sammansvärjning

En gång på det tidiga 80-talet publicerades en bok vars svenska titel löd ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Boken beredde mig stort nöje, och själva titeln brände sig fast i mitt medvetande.

Det svenska offentliga landskapet var på den tiden fortfarande dominerat av, om än under uppluckring, en påtaglig monokultur. Ett fåtal (statliga) tv-kanaler, ett fåtal (statliga) radiokanaler, ett fåtal dagstidningar, ett fåtal kvällstidningar, ett fåtal kändisar, ett fåtal nyhetsredaktioner, ett fåtal meteorologer, ett fåtal förståsigpåare, ett fåtal gemensamma samtalsämnen runt fikaborden, ett fåtal öl-, vin- och spritsorter att välja på, ett fåtal restauranger; ja ett fåtal av det mesta…
Men den svenska fåtaligheten skavde våra själar. Vi ville ha flertal. Längre öppettider, mer tv, mer radio, mer mode, mer väder, fler huvudvärkstabletter, fler sporter.

Och det fick vi så småningom. Det offentliga rummet fylldes successivt av fler och fler influenser och aktörer. Privata företag tryckte sig in – minns ni Pysslingen…? Kinnevik började sända TV till svenskarna från utlandet, och det stod inte på förrän vi satt och glodde på Fångarna på Fortet på TV4. Visst var det underbart! Äntligen slapp vi betraktas som något slags kommunist-stat av amerikanarna, äntligen kunde vi känna oss som civiliserade ”européer”. Den mångfald som vi innerst inne någonstans ändå hade saknat i vår trygga svenska monokultur fanns äntligen överallt runtomkring oss.

I grunden var det naturligtvis en positiv utveckling, och extremt viktig för utvecklingen av fundamentala sektorer inom det svenska samhället. Men, och här kommer min Utkantsfråga, varför i hela friden utvecklades denna berättigade positiva våg av efterlängtad mångfald till en monumental flodvåg av bedövande enfald?

Mitt offentliga rum – jag hittar inget bättre uttryck – fylls idag ut av ihåliga Hollywoodfruar, kvasi-kändisar som lagar mat, besynnerliga figurer som inreder utedass, radiopladdrande ståuppare som ingen skulle känna till om de inte ropade könsord högst av alla, helt utbytbara programledare som kopierar något ”format” och sedan stappligt läser ett pinsamt manus skrivet av någon likvärdigt medioker tänkare, innehållslösa bloggare som skapar tusentals läsare i en oändligt dum cirkel av pladdrare, annonsörer, morgonsoffa-intervjuare, drinktips-tipsare. Jagande skådespelare som slaskar runt med råa köttslamsor med mikrofonen dregligt nära ljudkällan. Kungar på stränder vars sorgliga existenser på något förunderligt vis tränger ut all substans.

Jag väljer bort eländet hela tiden, överallt, men det tränger sig på överallt, kommer tillbaka, hittar revor i mitt myggnät, sprickor i min regnrock…

Mitt tro är att begåvning och idioti i stort sett har ungefär samma fördelning bland befolkningen idag som igår. Men vår hårt tillkämpade mångfald tycks ha ersatt gårdagens hjältar, kändisar, förebilder (Fråga Lund, Snillen spekulerar, Alice Babs) med Top Models, Anna Ankor, Tylösandskungar. Det är en odiskutabel förskjutning av hjältefokus från substans och talang i riktning mot snömos och idioti. Och jag ser inga större skillnader på skattefinansierade eller kundfinansierade aktörer.

Är denna förskjutning en naturlag, påminnandes om den inom ekonomin där dåliga pengar kan tränga ut bra pengar? Min förhoppning är att det inte är så. Det är idag fullt möjligt att finna mängder av uttryck för innehållsrika och meningsfulla samtal. Det är bara det att vägen dit är så lång för mig som konsument; jag måste först ta mig igenom en älv av bubbligt skräp. Och i denna brusande älv av kolsyrat trams är det uppenbart alltfler som tappar orienteringen och på fullt allvar tror att det är viktigt vilken färg Maria har på sitt badrumskakel. Och så hakar den enfaldige A på, följd av den enfaldige B, uppbackad av affärsintresset C, som i sin tur sponsras av D, och plötsligt är E ställd mot väggen så att F måste gå i försvar…

Tänk om enfalden i det offentliga rummet till slut blir så lättviktig att den lyfter mot skyn likt en helium-ballong? Och någonstans däruppe i skyn kanske den spricker, i tysthet och i all sin ensamhet, saknade av ingen. Vad ska jag då lyssna på, vad ska jag då titta på…?

/Utkanten