Dumskallarnas sammansvärjning

En gång på det tidiga 80-talet publicerades en bok vars svenska titel löd ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Boken beredde mig stort nöje, och själva titeln brände sig fast i mitt medvetande.

Det svenska offentliga landskapet var på den tiden fortfarande dominerat av, om än under uppluckring, en påtaglig monokultur. Ett fåtal (statliga) tv-kanaler, ett fåtal (statliga) radiokanaler, ett fåtal dagstidningar, ett fåtal kvällstidningar, ett fåtal kändisar, ett fåtal nyhetsredaktioner, ett fåtal meteorologer, ett fåtal förståsigpåare, ett fåtal gemensamma samtalsämnen runt fikaborden, ett fåtal öl-, vin- och spritsorter att välja på, ett fåtal restauranger; ja ett fåtal av det mesta…

Men den svenska fåtaligheten skavde våra själar. Vi ville ha flertal. Längre öppettider, mer tv, mer radio, mer mode, mer väder, fler huvudvärkstabletter, fler sporter.

Och det fick vi så småningom. Det offentliga rummet fylldes successivt av fler och fler influenser och aktörer. Privata företag tryckte sig in – minns ni Pysslingen…? Kinnevik började sända TV till svenskarna från utlandet, och det stod inte på förrän vi satt och glodde på Fångarna på Fortet på TV4. Visst var det underbart! Äntligen slapp vi betraktas som något slags kommunist-stat av amerikanarna, äntligen kunde vi känna oss som civiliserade ”européer”. Den mångfald som vi innerst inne någonstans ändå hade saknat i vår trygga svenska monokultur fanns äntligen överallt runtomkring oss.

I grunden var det naturligtvis en positiv utveckling, och extremt viktig för utvecklingen av fundamentala sektorer inom det svenska samhället. Men, och här kommer min Utkantsfråga, varför i hela friden utvecklades denna berättigade positiva våg av efterlängtad mångfald till en monumental flodvåg av bedövande enfald?

Mitt offentliga rum – jag hittar inget bättre uttryck – fylls idag ut av ihåliga Hollywoodfruar, kvasi-kändisar som lagar mat, besynnerliga figurer som inreder utedass, radiopladdrande ståuppare som ingen skulle känna till om de inte ropade könsord högst av alla, helt utbytbara programledare som kopierar något ”format” och sedan stappligt läser ett pinsamt manus skrivet av någon likvärdigt medioker tänkare, innehållslösa bloggare som skapar tusentals läsare i en oändligt dum cirkel av pladdrare, annonsörer, morgonsoffa-intervjuare, drinktips-tipsare. Jagande skådespelare som slaskar runt med råa köttslamsor med mikrofonen dregligt nära ljudkällan. Kungar på stränder vars sorgliga existenser på något förunderligt vis tränger ut all substans.

Jag väljer bort eländet hela tiden, överallt, men det tränger sig på överallt, kommer tillbaka, hittar revor i mitt myggnät, sprickor i min regnrock…

Mitt tro är att begåvning och idioti i stort sett har ungefär samma fördelning bland befolkningen idag som igår. Men vår hårt tillkämpade mångfald tycks ha ersatt gårdagens hjältar, kändisar, förebilder (Fråga Lund, Snillen spekulerar, Alice Babs) med Top Models, Anna Ankor, Tylösandskungar. Det är en odiskutabel förskjutning av hjältefokus från substans och talang i riktning mot snömos och idioti. Och jag ser inga större skillnader på skattefinansierade eller kundfinansierade aktörer.

Är denna förskjutning en naturlag, påminnandes om den inom ekonomin där dåliga pengar kan tränga ut bra pengar? Min förhoppning är att det inte är så. Det är idag fullt möjligt att finna mängder av uttryck för innehållsrika och meningsfulla samtal. Det är bara det att vägen dit är så lång för mig som konsument; jag måste först ta mig igenom en älv av bubbligt skräp. Och i denna brusande älv av kolsyrat trams är det uppenbart alltfler som tappar orienteringen och på fullt allvar tror att det är viktigt vilken färg Maria har på sitt badrumskakel. Och så hakar den enfaldige A på, följd av den enfaldige B, uppbackad av affärsintresset C, som i sin tur sponsras av D, och plötsligt är E ställd mot väggen så att F måste gå i försvar…

Tänk om enfalden i det offentliga rummet till slut blir så lättviktig att den lyfter mot skyn likt en helium-ballong? Och någonstans däruppe i skyn kanske den spricker, i tysthet och i all sin ensamhet, saknade av ingen. Vad ska jag då lyssna på, vad ska jag då titta på…?

/Utkanten