Socialdemokrati, social demokrati eller bara demokrati...

Det stundar partiledarval, den här gången inom Socialdemokraterna. Vi är än så länge bara en liten bit in i denna valprocess. Och speciellt inom de folkrörelsedrivna partierna, företrädesvis centern och socialdemokratin, anses det vara särskilt viktigt att vara väl förankrad i medlemskåren. Inte helt orimligt, i och för sig.

Men det är i sanning ett fantastiskt skådespel att bevittna! Och här är det samma besynnerliga piruetter i samtliga våra svenska riksdagspartier. Jag är född på femtitalet och jag kan inte erinra mig ett enda partiledarval i något parti som är ens i närheten av det vi kallar för demokrati, och ännu mindre det vi kallar val.

”Demokrati” bygger ju på en viktig grundprincip, nämligen att det finns väljare. Och ett ”val” bygger ju på att det finns något att välja mellan. Eller tänker jag fel?

Vilka är det som väljer? En valberedning – är sammansättningen av något partis valberedning i realiteten valbar för partimedlemmarna? – arbetar i skymundan i korridorerna med informella sonderingar för att plocka fram en kandidat. I media spekuleras det i namn, och de namn som nämns säger samtliga att de absolut inte vill ha jobbet. Samtidigt skriver och placerar samma individer fräsande och svårtolkade positioneringsartiklar på tidningarnas debattsidor, parallellt med ett sunkigt ”I’ll scratch your back, you’ll knife mine”-beteende (citat John Lennon), och vars händelser nästan aldrig flyter upp till offentlighet (minns Monas Toblerone). Medietermometrar läses av och till slut nominerar valberedningen en – notera antalet – kandidat. Slutkandidaten framträder sedan på en partikongress och låter sig ”väljas” under medlemmarnas lojala, underdåniga och spontant påtvingade jubel.

Henry Ford, han med löpande bandet, sa en gång att kunderna fick välja vilken färg på bilen som helst, så länge de valde svart. Och kan någon partimedlem från något parti påstå att han eller hon någon gång kunnat välja mellan mer än en kandidat? Nordkorea, Cuba, f d Sovjetunionen är några exempel på nationer som kallar sig demokratier, och som tillämpar exakt samma form av reella demokrati som våra svenska politiska partier.

Vi följer med intresse t ex presidentvalskampanjerna i USA, eller mer nyligen då brittiska Labour Party valde sin nya partiledare. Dessa valprocesser handlade om riktiga val, med individer som uttalade ett tydligt ”Ja, jag vill bli er ledare”, och som vågade riskera en personlig förlust i en reell valsituation. Modiga ledare, med civilkurage, eller hur? Jag har inte hört någon svensk politiker eller journalist påstå att dessa processer är odemokratiska eller inte skapar folkligt förankrade ledare.

Min undran från Utkanten är följande: Hur skall våra svenska riksdagspartier och dess ledare med trovärdighet kunna försvara demokratiska värden när de i handling skyr reell demokrati som pesten så fort deras egna personliga maktpositioner riskerar att bli utsatta för effekten av helt normala demokratiska spelregler?

/Utkanten