Idag skriver Peter Wolodarski i Dagens Nyheter om Socialdemokraternas behov av en ny politik, ett i och för sig ett klokt och insiktsfullt resonemang. Och på ledarsidan några reflexioner kring Socialdemokraternas eventuella förändringsförmåga. På insidorna, slutligen, spekuleras i rosornas krig. Ska den högra eller vänstra falangen vinna? Vilka kända socialdemokrater är på vilken sida?
Hela den politiska analysen – från insidan av Socialdemokraterna till utsidans alla förståsigpåare – förefaller gå ut på att Socialdemokraterna behöver ”en ny politik”, och frågan är bara vad den ska innehålla. Och här advocerar vissa en återgång till s k klassisk socialdemokrati - vänsterut - medan andra vill leta mer åt mitten till.
För mig som inte är personligt engagerad i själva slutresultatet av processen är hela resonemanget fullständigt upp och ner. Min kanske naiva bild av en politisk ledare är att han/hon har en vision av i vilken riktning som det svenska samhället bör föras utifall regeringsmakten uppnås. Denna vision, tillsammans med en plan med ett antal någorlunda konkreta åtgärder nödvändiga för att styra i visionens riktning, utgör ”en politik”. Politiken föreläggs väljarna inför valet, och därefter röstar vi. Om många medborgare gillar politiken hamnar man i regeringen, om motsatt reaktion inträffar så får man söka nytt jobb…
Men hur står det till med det politiska ledarskapet om en valmotgång leder till att partiet helt enkelt sätter igång sökandet efter en ”ny politik”? För att travestera Povel Ramels Gräsänklingsblues; ”Jag skall köpa en ny politik, ty den gamla har tatt’ slut”. Är inte socialdemokraternas sökande efter en ”ny politik” ett undermedvetet avslöjande att man egentligen…
- … saknar en egen vision
- … saknar ledarskap, integritet och självrespekt
- … är beredd att göra vad som helst för att vinna regeringsmakten
Just nu tycks ju de Nya Moderaterna vara de som presenterar den mest attraktiva visionen av vårt framtida samhälle. Varför tar inte Socialdemokraterna helt enkelt och presenterar exakt samma vision…? Om man saknar en egen inre kompass så spelar det väl egentligen ingen roll vad jag gör till ”min politik”? Eller har jag fel? Och i så fall var ligger felet i mitt resonemang? I Alice i Underlandets klassiska klokskap slås det ju fast att det inte spelar någon roll vilken väg jag tar om jag inte vet vart jag ska…
Jag anser att det är stor skillnad på den politiska ledare som försöker samla maximal mängd anhängare till sin egen vision jämfört med den som skaffar sig den vision som ger flest anhängare…!
Den förstnämnda respekterar jag oavsett om jag delar visionen eller ej. Den sistnämnda kväljer mig såväl moraliskt som intellektuellt.
/Utkanten
Yeah, själv funderar jag över vad partiernas ursprungliga värdegrunder har för dignitet när man börjar "vända kappan" för att attrahera flest väljare. Naturligtvis måste varje parti justera sina viljeyttringar utifrån utvecklingen i samhälle och omvärld, var tid har sina behov, men hur långt kan man gå utan att mista sin trovärdighet?
SvaraRaderaVad händer när sådana förskjutningar sker, vilken betydelse har t ex Moderaternas dragning mot mitten betytt när det gäller Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan? Blev det plötsligt en lucka som behövde fyllas?
Vem ska jag tro på, tro på, tro på....när allt är så här?
Just det, hur långt kan man justera sin politik innan man mister sin trovärdighet, som du så träffande uttrycker det? Eller innan man sålt sin själ?
SvaraRaderaDet är märkligt att politiska ledare, som ju per definition lever på sina åsikter, är så märkvärdigt öppna för att skaffa nya. Om deras åsikter enbart passivt speglar de åsikter som flest antal människor omfattar, utan att åsikterna filtreras genom egna värderingar så blir ju det politiska ledarskapet reducerat till ingenting.