Är det verkligen Wikileaks som läcker?

En stor mängd dokument från den amerikanska utrikesförvaltningen har publicerats av Wikileaks. Det officiella USA har gått i taket. Dagens Nyheter kommenterar. Carl Bildt uttalade sig i gårdagens Aktuellt med andemeningen att offentliggörandet av rapporterna försvårar traditionell diplomati då ingen längre vågar föra informella samtal med någon av rädsla för att nästa dag läsa om samtalet på nätet.

Och visst är det så. Traditionell diplomati som ett verktyg för internationellt samarbete och dialog kan naturligtvis inte fungera om allt som sonderas och diskuteras i olika mer eller mindre informella eller ”tysta” kanaler omedelbart är förstasidesstoff nästa dag.

Men, och här är min utkantsfundering: Tiden för ”traditionell diplomati” är kanske helt enkelt över? Rika rum, handfasta handslag, beslöjade blickar, tyst tal, goda groggar, namnkunniga namn, indikativa insikter, försiktiga försoningar, gemensamma grannar osv – den världen kanske blir våldsamt och brutalt frånsprungen och överkörd när nya värderingar, eller brist på värderingar, likt en tsunami väller in över det gamla landskapet.

Den gamla tidens diplomati bygger bl a på det dubbla budskapets princip; t ex att det är helt enligt reglerna att protestera offentligt (”kraftfullt fördöma”…) medan man i realiteten tyst accepterar ett visst skeende. Eller att offentligt visa respekt för en nations ledare men mellan skål och vägg kalla honom för en fjant. Så länge alla parter accepterar dessa spelregler behöver ingen egentligen lida så mycket av det tvetydiga agerandet. Det ligger snarare en form av bisarr pragmatism i att acceptera spelreglerna.

Men plötsligt kliver en aktör som fullständigt struntar i spelreglerna in på arenan, och publicerar all digitalt lagrad information rätt ut på nätet! Den pragmatiska acceptansen av de dubbla budskapen totalhavererar som umgängesprincip, och framstår snarast som rent hyckleri eller brist på civilkurage och egen hållning.

Vi har sett detta många gånger förut, men på andra arenor. Stenbeck blåste förbi det gamla reklamförbudet i TV genom att sända från utlandet, lågprisbolagen inom flygbranschen utnyttjar stelheten i de nationella flygbolagens organisationer, internet tar ingen hänsyn till upphovsrättsliga lagar och regler inom musikbranschen. I alla dessa fall har representanter för de förbisprungna med all rätt hänvisat till lagar, regler, moral, värderingar etc i försök att fördöma, komma åt och vrida klockan tillbaka till den tiden då de fortfarande satt bakom ratten.

Men det är för sent. Vem som har den moraliska eller legala rätten på sin sida är intressant enbart för dem som vill tycka något för sakens egen skull. De pragmatiska – och dit räknar jag diplomatkåren - har att snabbt som sjutton förhålla sig till den nya verkligheten och inte slösa energi på att värdera den. Utgå ifrån att allting som sägs, görs och skrivs hamnar på Wikileaks, YouTube och Facebook och börja agera utifrån det nya landskapet detta medför.

En intressant konsekvens och utmaning för våra ledare är onekligen att det blir allt svårare att upprätthålla dubbla agendor eller att inte leva som man lär…

/Utkanten

Socialdemokrati, social demokrati eller bara demokrati...

Det stundar partiledarval, den här gången inom Socialdemokraterna. Vi är än så länge bara en liten bit in i denna valprocess. Och speciellt inom de folkrörelsedrivna partierna, företrädesvis centern och socialdemokratin, anses det vara särskilt viktigt att vara väl förankrad i medlemskåren. Inte helt orimligt, i och för sig.

Men det är i sanning ett fantastiskt skådespel att bevittna! Och här är det samma besynnerliga piruetter i samtliga våra svenska riksdagspartier. Jag är född på femtitalet och jag kan inte erinra mig ett enda partiledarval i något parti som är ens i närheten av det vi kallar för demokrati, och ännu mindre det vi kallar val.

”Demokrati” bygger ju på en viktig grundprincip, nämligen att det finns väljare. Och ett ”val” bygger ju på att det finns något att välja mellan. Eller tänker jag fel?

Vilka är det som väljer? En valberedning – är sammansättningen av något partis valberedning i realiteten valbar för partimedlemmarna? – arbetar i skymundan i korridorerna med informella sonderingar för att plocka fram en kandidat. I media spekuleras det i namn, och de namn som nämns säger samtliga att de absolut inte vill ha jobbet. Samtidigt skriver och placerar samma individer fräsande och svårtolkade positioneringsartiklar på tidningarnas debattsidor, parallellt med ett sunkigt ”I’ll scratch your back, you’ll knife mine”-beteende (citat John Lennon), och vars händelser nästan aldrig flyter upp till offentlighet (minns Monas Toblerone). Medietermometrar läses av och till slut nominerar valberedningen en – notera antalet – kandidat. Slutkandidaten framträder sedan på en partikongress och låter sig ”väljas” under medlemmarnas lojala, underdåniga och spontant påtvingade jubel.

Henry Ford, han med löpande bandet, sa en gång att kunderna fick välja vilken färg på bilen som helst, så länge de valde svart. Och kan någon partimedlem från något parti påstå att han eller hon någon gång kunnat välja mellan mer än en kandidat? Nordkorea, Cuba, f d Sovjetunionen är några exempel på nationer som kallar sig demokratier, och som tillämpar exakt samma form av reella demokrati som våra svenska politiska partier.

Vi följer med intresse t ex presidentvalskampanjerna i USA, eller mer nyligen då brittiska Labour Party valde sin nya partiledare. Dessa valprocesser handlade om riktiga val, med individer som uttalade ett tydligt ”Ja, jag vill bli er ledare”, och som vågade riskera en personlig förlust i en reell valsituation. Modiga ledare, med civilkurage, eller hur? Jag har inte hört någon svensk politiker eller journalist påstå att dessa processer är odemokratiska eller inte skapar folkligt förankrade ledare.

Min undran från Utkanten är följande: Hur skall våra svenska riksdagspartier och dess ledare med trovärdighet kunna försvara demokratiska värden när de i handling skyr reell demokrati som pesten så fort deras egna personliga maktpositioner riskerar att bli utsatta för effekten av helt normala demokratiska spelregler?

/Utkanten

Skaffa ny politik när den gamla tagit slut...

Idag skriver Peter Wolodarski i Dagens Nyheter om Socialdemokraternas behov av en ny politik, ett i och för sig ett klokt och insiktsfullt resonemang. Och på ledarsidan några reflexioner kring Socialdemokraternas eventuella förändringsförmåga. På insidorna, slutligen, spekuleras i rosornas krig. Ska den högra eller vänstra falangen vinna? Vilka kända socialdemokrater är på vilken sida?

Hela den politiska analysen – från insidan av Socialdemokraterna till utsidans alla förståsigpåare – förefaller gå ut på att Socialdemokraterna behöver ”en ny politik”, och frågan är bara vad den ska innehålla. Och här advocerar vissa en återgång till s k klassisk socialdemokrati - vänsterut -  medan andra vill leta mer åt mitten till.

För mig som inte är personligt engagerad i själva slutresultatet av processen är hela resonemanget fullständigt upp och ner. Min kanske naiva bild av en politisk ledare är att han/hon har en vision av i vilken riktning som det svenska samhället bör föras utifall regeringsmakten uppnås. Denna vision, tillsammans med en plan med ett antal någorlunda konkreta åtgärder nödvändiga för att styra i visionens riktning, utgör ”en politik”. Politiken föreläggs väljarna inför valet, och därefter röstar vi. Om många medborgare gillar politiken hamnar man i regeringen, om motsatt reaktion inträffar så får man söka nytt jobb…

Men hur står det till med det politiska ledarskapet om en valmotgång leder till att partiet helt enkelt sätter igång sökandet efter en ”ny politik”? För att travestera Povel Ramels Gräsänklingsblues; ”Jag skall köpa en ny politik, ty den gamla har tatt’ slut”. Är inte socialdemokraternas sökande efter en ”ny politik” ett undermedvetet avslöjande att man egentligen…

• … saknar en egen vision
• … saknar ledarskap, integritet och självrespekt
• … är beredd att göra vad som helst för att vinna regeringsmakten

Just nu tycks ju de Nya Moderaterna vara de som presenterar den mest attraktiva visionen av vårt framtida samhälle. Varför tar inte Socialdemokraterna helt enkelt och presenterar exakt samma vision…? Om man saknar en egen inre kompass så spelar det väl egentligen ingen roll vad jag gör till ”min politik”? Eller har jag fel? Och i så fall var ligger felet i mitt resonemang? I Alice i Underlandets klassiska klokskap slås det ju fast att det inte spelar någon roll vilken väg jag tar om jag inte vet vart jag ska…

Jag anser att det är stor skillnad på den politiska ledare som försöker samla maximal mängd anhängare till sin egen vision jämfört med den som skaffar sig den vision som ger flest anhängare…!

Den förstnämnda respekterar jag oavsett om jag delar visionen eller ej. Den sistnämnda kväljer mig såväl moraliskt som intellektuellt.

/Utkanten

Om genus

Det finns ett antal biologiskt givna utgångspunkter för våra liv. Eller så är utgångspunkterna givna av Gud, det spelar på det stora hela ingen roll. Poängen är att vi inte kunnat påverka utgångspunkterna. Jag talar om hur vi ser ut.

En del blir långa, en del blir korta. En del blir smala, en del blir tjocka. Några får ljus hy, andra får mörk. Vissa blir blonda, vissa blir svarthåriga. En del blir skalliga, en del inte. Återigen andra får stora fötter, medan andra får små. Somliga föds begåvade, andra blir lite mer slöa å intellektets vägnar. Ungefär hälften av alla som föds blir flickor, den andra hälften blir pojkar. Tjocka läppar tilldelas vissa, andra får knappt några läppar alls. En del är fula, andra anses vackra.

Ja, uppräkningen av egenskaper som i realiteten inte kan påverkas alls kan göras oändlig. Ok, vissa saker går att påverka. Bra kost och träning kan minska din vikt, rejält med tid i solen kan göra din hudfärg mörkare, det går att hjälpligt ändra hårfärg med kemikalier osv. Men för resonemangets skull kan vi väl ändå acceptera att det är rejält svårt att annat än marginellt påverka våra grundläggande sedan födseln givna förutsättningar.

Genom årtusenden har däremot det omgivande samhället värderat de olika förutsättningarna på olika vis. Idag är t ex smalhet en högt värderad egenskap i västvärlden. Så har inte alltid varit fallet. Under andra epoker har mer hull betydd mer status. Långt hår på 60-talet ansågs förkastligt av den dominerande kulturen i väst, förutsatt att håret satt på en man. Men ingen störde sig på att t ex de tre musketörerna hade mycket längre hår än Beatles… Och en i läppen piercad tonåring i Borlänge upplevs mer provocerande än en läppring stor som ett tefat på en invånare från någon stamkultur i Afrika.

Även olika kulturer ser olika på samma sak. En mustasch signalerar helt olika saker i olika delar av samhället; manlighet i vissa strata, brist på bildning och finess i andra. En bred skånska uppfattas väldigt olika i Malmö jämfört med Stockholm. Svällande muskler ger kanske respekt bland gymbesökare, medan samma muskler troligtvis får motsatt effekt i kyrkokören.

Vi ser m a o helt olika ut och vi låter annorlunda, och på det stora hela kan vi inte påverka detta alls. Vi uppfattar även dessa likheter och olikheter helt olika beroende på vem vi är och var på planeten vi levt våra liv. Till sist så värderar vi även dessa likheter och olikheter fullständigt olika.

Så till min Utkantsundran: Av alla dessa existerande och opåverkbara skillnader mellan folk på planeten jorden, varför i hela friden plockar vi ut en (1), och säger att denna skillnad är mycket viktigare än alla andra skillnader?

Jag talar givetvis om KÖNET – eller ”genusperspektivet” som det heter i utredningssvenskan. Denna skillnad – dvs att ena halvan av planetens medborgare är män, den andra kvinnor – anses t o m så viktig att lagstiftaren skramlar med sina vapen om inte de mycket svårtolkade effekterna av denna skillnad snarast på frivillig väg raderas ut, t ex genom kvotering av kvinnor till företagsstyrelser.

Vad är det som gör just denna skillnad mycket viktigare än alla andra skillnader mellan oss?

• Är det att den inte går att påverka? Knappast, det går ju inte heller att påverka hudfärgen heller, och jag tvivlar på att någon kommer att höja rösten för att kvotera in färgade...
• Kan det vara att kvinnor dragit det kortaste strået i århundraden, således någon form av senkommen rättvisekänsla? Tveksamt, en aldrig så begåvad, välutbildad och kämpande invandrare från Mellanöstern har ju klart svårare att skapa sig ett drägligt liv i Sverige än vilken etniskt svensk kvinna som helst.
• Är det helt enkelt för att kvinnorna är så många – 50 % – och att därför även mindre orättvisor blir väldigt orättvist efter en summering? Kanske, men då borde väl kraven snarast höjas för kvotering in i riksdagen i stället för till företagsstyrelser.
• Kan det vara så att kampen för jämställdhet är en rörelse som helt enkelt inte har någon bortre parentes? Mängden individer i rörelse skapar sin egen logiska fortsättning ungefär som i dragkamp; det förlorande laget förlorar fotfästet och kommer därför dras ner i diket i stället för att dragkampen avstannar då bägge lagen är lika långt från vinst/förlust.

Kanske borde det rimliga vara att helt enkelt leta upp en annan dimension som är påtagligt mycket mer ojämställd än just genusdimensionen? Här är några ödmjuka förslag:

• Vackra män och kvinnor påstås ha mer framgångsrika karriärer, mätt i lön. Kvotera fula människor!
• Långa män förefaller statistiskt vara mer framgångsrika. Kvotera korta män.
• Lågbegåvade har en tendens att komma till korta i samhället. Kvotera lågbegåvade.
• Människor som bara talar andra språk än svenska har alltför svårt i det svenska samhället. Kvotera de icke-svenskspråkiga.
• osv

Är det något fel i mitt resonemang? Var ligger i så fall felet? Kommentera, upplys mig!

Hanne Kjöller undrade i dagens Dagens Nyheter varför det ännu inte startats någon flickskola? Är inte det en rätt spännande undran? Hennes tes var att det borde startas flickskolor så att flickornas utvecklingsmöjligheter inte hämmas av bråkiga pojkar i samma ålder. Nå, är detta en genusfråga eller kanske snarare en ordningsfråga?

Ständigt denna genusfråga i den svenska debatten, en fråga som på något vis inte längre går att nalkas utan risk för att bli örfilad. Kravet på politisk korrekthet är så totalitärt att all intellektuell analys omedelbart misstänkliggörs.

Som sagt, vad är det som gör att skillnaden i kön är så extremt mycket viktigare än alla andra skillnader mellan oss, och som vi inte heller kan rå över, och som dessutom erfarenhetsmässigt genom historien har lett till skillnader i samhällsroller?

/Utkanten