Just nu pågår i det offentliga Sverige en besynnerlig tävlan i vem som är mest sansad i frågan om islamofobi, främlingsfientlighet, invandring och terrorism. Ett av de senare tillskotten är integrationsminister Erik Ullenhags långa artikel i DN (”Svenska muslimer får inte skuldbeläggas som grupp”, 2011-01-13), i vilken han konkret meddelar oss medborgare att han skall träffa några ”företrädare för det muslimska Sverige”. I övrigt upprepar han ett stort antal gånger med olika beskrivningar det synnerligen självklara faktum att det är skillnad på radikala islamister och den absoluta majoriteten muslimer.
Jag kommer att tänka på en (rolig?) historia från min barndom som lydde: ”Bo och Olle tävlade om vem som kunde luta sig längst ut genom ett fönster. Plötsligt vann Bo…”
Vad är det för poäng i att integrationsministern berättar för oss att alla inte är dumma bara för att en är dum? Eller att självmordsbombaren i Stockholm attackerade ”vårt öppna, toleranta och demokratiska samhälle”. Min absoluta tro är att detta begriper vilken medborgare som helst, det är att slå in öppna dörrar.
Den bra mycket knepigare frågeställningen är hur vi inom vårt samhälle skall hantera det trista faktumet att intoleransen mellan grupper av individer i alla riktningar blir alltmer tydlig och hätsk. Det är som om vi befinner oss på ett sluttande plan, där alla rörelser hur godhjärtade de än är för oss allt längre ner mot avgrunden. Försöken att tiga ihjäl Sverigedemokraterna har misslyckats, försöken att hantera dem som respektabla aktörer på den demokratiska marknaden har inte heller varit speciellt framgångsrika.
Är det kanske så att en stigande andel av befolkningen helt enkelt är genuint misstänksam gentemot människor utanför sin egen upplevda identitet? Och att detta inte bara är en reaktion på misslyckad integration, miljonprogram, skämtteckningar, bristande kunskap eller andra politiskt korrekta förklaringsmodeller?
I dag hade Karin Bojs en mycket intressant vetenskapskrönika i Dagens Nyheter. Ett holländskt forskarlag knutet till Amsterdams universitet har forskat kring hormonet oxytocin, där det sedan tidigare är väl känt att högre halter av hormonet ökar känslan av tillit, förtroende och samhörighet inom en grupp. I försök har forskarna nu visat att högre halter även kan förstärka s k etnocentrism. Hormonet tycks öka risken för aggressivitet riktad mot individer utanför samma grupp. Myntets baksida, m a o…
Antag att vi hittar viktiga förklaringar till ökande misstänksamhet gentemot individer utanför vår egen grupp i extremt djupt liggande biokemiska faktorer, vad gör vi med den insikten?
Kanske ligger då lösningen till ett mer inkluderande och mindre misstänksamt samhälle i hur vi definierar vår egen grupp? Tänk tanken ”jag känner tillhörighet till gruppen demokrater, och därför har jag förtroende för alla de som ingår i den gruppen, oavsett hudfärg på deras föräldrar, namn på deras gudar, bostadsplats på jorden, mat i deras grytor…” Eller ”jag känner tillhörighet till gruppen stockholmare, och därför har jag förtroende för de som bor i såväl Botkyrka som Djursholm, såväl Tumba som Täby…”. Eller varför inte ”jag känner tillhörighet till gruppen anständiga människor, och därför har jag förtroende för de som aldrig slåss”.
Sorteringslogiken – de som faller innanför respektive utanför min grupp - blir plötsligt helt enkelt lite annorlunda. Du kanske hittar gemensamma värden och gemensamma gruppmedlemmar i för dig viktigare dimensioner än de mest påtagliga, ytliga och enklaste?
/Utkanten
