När vi 1994 röstade i Sverige 1994 om vi skulle gå med i EU så röstade 52 % ”Ja”. Det är exakt samma siffra som häromdagen röstade ”Nej” i Storbritannien. Jag minns definitivt inte att eftervalsdebatten 1994 i stort sett var enig om att svenskarna röstat ”fel”, och att valutslaget moraliskt egentligen var något annat, typ ett carte blanche för de mest råbarkade anarkokapitalisterna eller något annat påhitt? Inte heller minns jag att valutslaget allmänt betraktades som splittrande för nationen.
Så min Utkantsfundering är varför de som ogillar valresultatet yttrar sig så förklenande om valutgången? Alldeles oavsett vad som tycks om den sida som vunnit i Storbritannien så är det ju ett väldigt jämnt valutslag. I praktiken är det nästan dött lopp, precis som i Sverige 1994. Därför bör valutslaget hanteras med yttersta försiktighet, och med mesta möjliga respekt för den mycket stora minoriteten (läs halva befolkningen). Åsiktsdimensionerna är väldigt komplexa; stad mot landsbygd, ung mot gammal, skottar mot engelsmän, nationalism mot internationalism, ”folket mot eliten” osv. Men just (det svenska?) förhållningssättet att det bara finns ett ”fel” och ett ”rätt” snarare än argument för och emot bekymrar mig. Och det föder och göder min känsla av att det är just denna överlägsna attityd hos de som tycker ”rätt” som haft avgörande betydelse för de 52 % som nu röstat ut britterna ur EU (det är faktiskt 17 420 742 stycken som röstat på det viset, btw). Ju mer förutbestämd och ostoppbar en väg upplevs vara, ju mer börjar det gnaga och skava hos medborgare i vår del av världen. Vi är ju som bekant uppfyllda av en stark vilja av att kunna påverka vårt öde, och det är detta som historiskt varit en bärande del av vår framgång.
Javisst är det jobbigt med demokrati, men jag tycker att det är det i särklass bästa styrelseskick vi har. Och demokratins innersta väsen bygger på respekten för de som inte tycker som jag, dvs respekten för såväl ett valutslag som människorna bakom valutslaget. Har man problem med detta så finns det länder med andra styrelseskick, t ex Nordkorea eller Saudiarabien. De har mångårig erfarenhet av att förhåna, förtrycka och förtrampa de som tycker fel.
Så min Utkantsfundering är varför de som ogillar valresultatet yttrar sig så förklenande om valutgången? Alldeles oavsett vad som tycks om den sida som vunnit i Storbritannien så är det ju ett väldigt jämnt valutslag. I praktiken är det nästan dött lopp, precis som i Sverige 1994. Därför bör valutslaget hanteras med yttersta försiktighet, och med mesta möjliga respekt för den mycket stora minoriteten (läs halva befolkningen). Åsiktsdimensionerna är väldigt komplexa; stad mot landsbygd, ung mot gammal, skottar mot engelsmän, nationalism mot internationalism, ”folket mot eliten” osv. Men just (det svenska?) förhållningssättet att det bara finns ett ”fel” och ett ”rätt” snarare än argument för och emot bekymrar mig. Och det föder och göder min känsla av att det är just denna överlägsna attityd hos de som tycker ”rätt” som haft avgörande betydelse för de 52 % som nu röstat ut britterna ur EU (det är faktiskt 17 420 742 stycken som röstat på det viset, btw). Ju mer förutbestämd och ostoppbar en väg upplevs vara, ju mer börjar det gnaga och skava hos medborgare i vår del av världen. Vi är ju som bekant uppfyllda av en stark vilja av att kunna påverka vårt öde, och det är detta som historiskt varit en bärande del av vår framgång.
Javisst är det jobbigt med demokrati, men jag tycker att det är det i särklass bästa styrelseskick vi har. Och demokratins innersta väsen bygger på respekten för de som inte tycker som jag, dvs respekten för såväl ett valutslag som människorna bakom valutslaget. Har man problem med detta så finns det länder med andra styrelseskick, t ex Nordkorea eller Saudiarabien. De har mångårig erfarenhet av att förhåna, förtrycka och förtrampa de som tycker fel.
